onsdag 28 april 2010

Var är det goda landet?

Ondska. Vad är det? Är det att avsiktligen göra någon illa? Är det att inte vilja hjälpa fastän man kan? Är det ondska att bara se efter sitt eget hus och strunta i andra?  Är det så jävligt att många fler är onda än man skulle vilja tro? 


Jag är uppväxt med idén att man ska vara god. I alla fall att man ska försöka vara god för det mesta. Och att man ska skämmas när man misslyckas med det. Att vara god betyder för mig att försöka göra gott, att försöka hjälpa utan att nödvändigtvis alltid ifrågasätta varför. Att inte snåla med det goda, att våga tro och våga satsa.


Jag tror många känner igen sig i det här. Vi som trodde att vårt land skulle vara ett gott land. 


Vårt land har faktiskt gjort mycket gott. Mycket av vårt moderna arv har förvisso hängt på enskilda individers järnvilja, mer så än på en allmän välvilja. Men detta har likväl ändå format vår nationella identitet. Det Sverige som trots sin litenhet, med sin progressiva humana politiska attityd och med sitt eget blotta exempel lyckades förändra och påverka den internationella politiken, dämma upp destruktiva strömningar och ena så många vid internationella kriser. Det Sverige som faktiskt var inget annat än en diplomatisk och ideologisk stormakt. Något att verkligen vara stolt över!


Men vi är inte längre det goda landet; vi kan inte vara det med vår nuvarande småsinta, egoistiska sakfrågepolitik. Vi kan inte vara det utan visioner och ideal. Och vi kan fan inte vara det om vi inte längre är beredda att hjälpa! 


Jag syftar egentligen inte alls enbart på migrations- och biståndspolitik, men det är ett centralt tema, varför jag nu fokuserar på det. 


Jag ställde nyligen frågan "För vem är invandringen?" – och blev utskälld för att det var en så särdeles smaklös fråga. Men man förstod inte frågan. Jag tycker att det är en i allra högsta grad motiverad retorisk fråga, och en aktuell sådan. Mer och mer, för varje dag, styrs debatten in på vilka sätt invandringen påverkar oss, på vilka olika sätt den är bra eller dålig för oss. Mindre och mindre pratar man om att hjälpa eller om den internationella rätt vi själva en gång i tiden var så tongivande i att driva fram. Tonen i dagsläget har i hög grad styrt över till argument kring hur invandringen påverkar oss, inte hur vi kan påverka vår omvärld, inte hur vi kan vara goda genom att hjälpa. Detta är en otäck återvändsgränd med en jävligt trång vändplats. 


Jag menar att våra politiker, vår statsapparat och våra media har ett ansvar att verka för kontinuerlig upplysning och folkbildning. Att arbeta för att sanningen visas upp och inte göms undan eller kompromissas med. Att verka för ett upplyst politiskt klimat med seriösa debatter. Att inte kompromissa med den moraliska kompassen, för trots kortsiktiga segrar och billiga poänger urholkas det egna politiska värdet i långa loppet. Och vad viktigare är, när ingen stannar upp och dissekerar tvivelaktiga påståenden undergrävs vikten av kunskap och korrekta fakta. Vilket i förlängningen devalverar själva värdet av kunskap. Och hur är det då ställt med folkbildningen och upplysningen?


För vi är väl i alla fall ense om att demokrati är värdelös utan kunskap och upplysning? Rentav farlig?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar