Kommentar på Marie-Louise Samuelssons "FN prisas men EU risas", Brännpunkten, Sydsvenskan 1/6 -09

Angående: http://sydsvenskan.se/opinion/brannpunkt/article435074/FN-prisas-men-EU-risas.html

Tesen att det vore något suspekt i att föredra användandet FN:s fredsbevarande styrkor framför EU:s dito är väl ändå tämligen långsökt. Marie-Louise Samuelsson går sedan vidare och utmålar bägge organisationer som gigantiska maktapparater "där Sveriges inflytande är ytterst blygsamt". Det må så vara, men i fallet FN kan vi välja att ställa oss utanför överenskommelser vi inte vill acceptera. I fallet EU, särskilt om Lissabonfördraget går igenom, har vi inte den möjligheten. Vi är i fallet EU mycket mer utlämnade åt maktprocesser vi inte råder över, på ett helt annat sätt än i fallet FN. Vad viktigare är, FN är inte ett stormaktsbygge. FN:s mandat, måhända trögt, har den särställningen att det underskrivs av praktiskt taget hela omvärlden. EU:s mandat kan däremot ifrågasättas på samma sätt som USA:s mandat ofta görs. EU kan med rätta misstänkas handla främst i eget intresse snarare än av altruistiska skäl. Självklart är det så. Och det är främst på den grunden jag menar att jämförelsen mellan FN och EU ej låter sig göras på det sätt Marie-Louise Samuelsson önskar.

Hon skriver sedan avslutningsvis, "man kan möjligen önska eller rentav begära att de politiker som nu vill ha röster för att arbeta inom EU inte misstror och misstänkliggör själva EU-strukturen".

I mina öron låter detta som att hon, i likhet med många andra EU-evangelistiska debattörer, är ute efter att göra poängen att EU-kritiska röster inte har i europapolitiken att göra. Denna poäng ska nu tydligen bankas in till varje pris, varje dag ekar detta mantra ifrån borgerliga debattörer. Inser man inte att det är en direkt anti-demokratisk ståndpunkt? För var behövs väl EU-kritiska röster bättre än i parlamentet?

Jag är själv EU-förespråkare, så till vida att jag tror att projektet ändå kan göra mer gott än ont. Med tanke på hur mycket som finns att göra i den internationella politiken, inom ekonomi-, freds-, energi- och miljöfrågorna, så vore vi kortsiktiga om vi inte tog vara på möjligheten. Det betyder inte att jag ställer upp på ja-sägarnas huvudlösa rusning in i Europas Förenta Staters käftar. Man kan av den rådande debattens tongångar lätt kan få intrycket att EU skulle vara dödsdömt om man inte fick fullfölja maktkoncentrationen till dess logiska spets. Och det är inför denna fråga vi behöver så många EU-kritiker som möjligt i parlamentet.